Att
religioner fungerat genom tiderna som de bästa av snuttefiltar, kan jag
konstatera. Människans outsägliga ensamhet är ledmotivet som gjort att vi sökt
oss till det tröstande, förklarande. Till ett sammanhang. Till något som gör
att vi inte behöver se verkligheten.
Är
det inte bättre att öppna ögonen lite? Ja, bara lite grand, och känna på de
hemskheter som omringar oss. Och vara öppen inför faktumet att fartvinden inte
beror på något annat än det snabba fallet mot marken. Och kanske njuta en
stund. Av fläktandet, suset, kittlandet i magen.